16
nov
Heja alla kommunikatörer – ert arbete gör skillnad!
Varför ska statliga myndigheter och andra organisationer inom offentlig sektor publicera innehåll på webbplatser, film på Youtube och göra inlägg på sociala medier? Varför bedriva kommunikationsverksamhet överhuvudtaget? Är det några andra grupper som tjänar på det förutom vi yrkesverksamma inom branschen och ägarna till de stora digitala plattformarna? Vad gör egentligen en stor del av verksamheten på en kommunikationsavdelning relevant?
Nyttan med bland annat statusuppdateringar på Facebook uppmärksammades av Joakim Carlson i en debattartikel (DN Kultur 17 oktober) som har valt att säga upp sig på sin tjänst som digital kommunikatör. Vilket ju är utmärkt, särskilt med tanke på att frågan om kommunikatörens status förtjänar att diskuteras.
När jag själv påbörjade min yrkesbana i branschen i slutet av 90-talet handlade mycket av arbetet på informationsavdelningen om att just informera. Det skrevs artiklar, pressmeddelanden, nyhetsbrev skickades ut och vid den tiden publicerades det även innehåll på webbplatser som var ett förhållandevis nytt fenomen. Hajpen kring webb som rådde kring millennieskiftet var nog nästan lika stor som den kring sociala medier de senaste åren. Det var en våg som svepte över världen där IT- och kommunikationsbranschen grävde guld tillsammans. Finns du inte på internet, då finns du inte alls var budskapet.
Själv publicerade jag för glatta livet innehåll på Riksantikvarieämbetets webbplats som handlade om allt från kyrkornas kulturarv till hotade fornlämningar i skogen, påträffade silverskatter från järnåldern på landsbygden till städernas byggda kulturarv. En av sidorna som jag publicerade vid den tiden, om världsarvet Södra Ölands odlingslandskap, råkade jag stöta på för några veckor sedan. Ett kärt återseende, till stor del beroende på att jag redan då när jag skapade sidan hade en gnagande känsla av att det jag och mina kollegor publicerade inte hade någon direkt betydelse. Gjorde det någon konkret skillnad egentligen mer än att vi syntes på ett litet hörn av internet? Frågeställningen låter kanske bekant.
Som kommunikatörer är de flesta av oss ändå hyggligt övertygade om att det innehåll vi tar fram för olika kanaler liksom det mesta av övrig kommunikationsverksamhet, faktiskt gör skillnad. Men det räcker inte med en känsla och här finns något av kommunikatörernas akilleshäl, då som nu.
Många kommunikatörer kan vittna om att de inte blir tagna på samma allvar som till exempel juristen eller ekonomen. Om de säger ifrån och markerar att ett innehåll inte håller tillräckligt hög kvalitet blir de många gånger inte lyssnade på. Anledningen är enkel. Effekten av vårt arbete är inte lika omedelbar och framför allt, den är inte lika påtaglig. När en verksamhet bryter mot en lag eller regel kan det leda till rättslig prövning och ett eventuellt straff. När en budget överskrids tar pengarna slut och det finns inte möjlighet att finansiera verksamheten som det var tänkt.
Men om kommunikationen inte fungerar som resultat av att en verksamhets interna, administrativa begrepp används eller för att ett innehåll inte fokuserar på det som är viktigt för användaren i sammanhanget, är konsekvenserna inte lika synliga. Det omvända gäller också. När kommunikationen fungerar så bekräftas det oftast på sin höjd med topplistor över trafik på webbsidor eller räckvidd i spridning av inlägg i sociala medier.
Men det finns vägar framåt. Analysverktyg utvecklas för att bättre kunna ta reda på hur bra kommunikationen fungerar, både på webb och i sociala medier. Även om det fortfarande handlar om att visa upp kvantitativ data – hur många besök, hur många likes eller spridning – är det viktiga första steg. På mina olika uppdrag inom offentlig sektor de senaste två decennierna har jag kunnat konstatera samma mönster. Mycket fokus på produktion, inte så mycket på den strategiska delen som handlar om att identifiera relevanta mål, följa upp och visa vilka effekter som uppnåddes eller inte med kommunikationen.
Och här står vi fortfarande. Med den skillnaden att vårt utbud av tillgängliga kanaler att spela på är så oerhört mycket större. Till exempel Facebook som har blivit en av hörnstenarna av det vi i dag kallar för internet där många inom målgrupperna faktiskt uppehåller sig. Liksom Google vilket ger skäl till att till anpassa innehållet så att det blir sökbart.
Så hur mäter vi på riktigt vilken effekt den tid och kraft vi lagt på uppdateringar haft och då inte bara närsynt i form av spridning men också där eventuella effekter inträffar? Det kan vara att fler upptäcker kulturarvsinstitutionernas utbud både fysiskt i Stockholm och digitalt på nätet. Eller att fler invånare kan ta del av det fantastiska utbud av service och aktiviteter som kommunerna erbjuder.
Vi som är verksamma på kommunikationsavdelningarna har ett ansvar för att utveckla de verktyg som står till vårt förfogande för att följa upp, mäta och analysera och sedan sprida resultatet. Ett arbete som många gånger kan bedrivas mer effektivt i samarbete med de delar av verksamheten som har direktkontakt med målgrupperna, till exempel kundservice och annan så kallad frontdesk-personal . Den dagen vi inom offentlig sektor får sådan uppföljning att bli lika styrande som försäljningssiffrorna för vilket genomsnittligt e-handelsföretag som helst, då kommer verksamheten på kommunikationsavdelningarna att uppfattas som relevanta fullt ut, även av de som tvivlar.
Här har vi kommunikatörer en av våra viktigaste utmaning under de kommande åren. Och alla ni kommunikatörer som kämpar med innehåll i sociala medier, webbplatser och i andra kanaler: Putslustigt eller inte, ert arbete gör skillnad! Vi ska bara bli bättre på att bevisa det.
0 kommentarer